Artikel ur Värmländsk kultur Nr 2, 2003: Alster.

Allting går.
(och det som inte går det går det också.)

Stället låg fullständigt stilla för sig själv i en liten sänka i
skogen så att vinden mycket sällan kunde störa friden och inga
grannar fanns inom syn- eller hörhåll.
Men det fanns sommarvatten och elektricitet.
Jag bestämde mig att köpa stället tio sekunder efter att det
landat på näthinnan.

För ungefär 15 år sedan började en tanke ta form inom mig: att bygga en egen keramik-verkstad.
I början av åttiotalet kom jag till Ulvsby för att arbeta som veterinärassistent. Parallellt var jag kursledare på kvällstid i keramik för olika studieförbund. Efter fem år var jag hjärtligt less på att hålla kurser i tillfälliga lokaler belägna på fritidsgårdar, skolor eller vårdhem.
I dessa utrymmen samsades ofta vitt skilda aktiviteter. Allt ifrån keramik, larmande popband till kurser i karate. Lera är ju mycket skört innan det bränns och eftersom många händer lyfte på saker som var under arbete gick en hel del sönder helt i onödan.
En stor del av min tid gick åt till att bära iväg och gömma grejer i skåp för att kursdeltagarna någonsin skulle få se sina saker i färdigt skick.
1985 hade jag köpt ett litet torp beläget
10 km nordväst om lilla Ulvsby.
Ursprungligen kommer jag från Stockholms-området och har ingen anknytning till Värmland. Med en far från Heidelberg och en mor från Vilhelmina hade jag flyttat runt i många år. Då, 1985, hade jag letat i fyra år innan jag fann MIN plats.

MIN PLATS  
Stället låg fullständigt för sig själv i en liten sänka i skogen så att vinden mycket sällan kunde störa i friden och inga grannar fanns inom syn- eller hörhåll. Men det fanns sommarvatten och elektricitet.
Världens vackraste lilla hus placerat i världens ände, vad mer kan man önska, sade jag till mig själv och bestämde mig att köpa huset tio sekunder efter att det landat på näthinnan.
Jag har aldrig någonsin ångrat mig, trots alla misstrogna kommentarer om ensamhet och snöproblem och därtill efterföljande vansinnesår fyllda av arbete med om -, till- och nybyggnationer.
För övrigt var jag inte ensam, jag hade min hund och hennes sju valpar och min katt med mig. När valparna flyttat till nya hem tog det bara några år så kom också en människa till och sen två barn. Torpet var väldigt litet och i fem år gick jag i snickarkläder och hamrade varje möjlig stund för att alla nya invånare skulle få plats. Så heter stället Snickartorp också, så det var väl bara att vänta sig.
1991 var det året då tanken om en keramikverkstad omsattes i handling. Jag var nyskild och full av vrede och sorg efter ett havererat äktenskap. Någonstans måste jag lägga denna enorma energi som vreden innehöll. Varför inte i något konstruktivt. Något bra, som skulle finnas kvar då vreden lagt sig?
Nu är det tid att gräva för verkstaden tänkte jag och satte igång.
Det mesta arbetet fick ske på kvällarna då barnen sov.
Jag fick hjälp av en mycket byggkunnig granne och vi rev ett gammalt undermåligt uthus och grävskopor beredde marken för grunden. Vatten och avloppsledningar kopplades ihop och ett femtio kvadratmeter stort betongfundament låg efter fem månader grått och pampigt mittemot mitt gamla torp. Jag var totalt utfattig, hade fått mycket seniga muskler och var helt slut av all utebliven sömn. Vreden hade gett mig dubbel kraft att genomföra hästjobbet. Kort sagt, jag var mycket nöjd.

-Vad ska du göra med den här stora  betongplattan? frågade folk när jag var klar.
-Jag ska bygga en keramikverkstad och   hålla kurser där, sade jag.
- Jaha. Och när ska du göra det då?
- När jag får råd, svarade jag.
- När får du det då?
- Ingen aning, svarade jag sanningsenligt.

Detta år hade jag som sagt skilt mig och var ensam med två barn. Mina vänner visste vilken otroligt dålig ekonomi jag hade och att jag jobbade nästan dygnet runt för att få ihop tillvaron. Att jag dessutom lånat pengar i bank till detta vansinnesprojekt var obegripligt för de flesta.

-Men tänk om du inte får ihop några pengar   då?
- Tja, då får väl ungarna ha plattan att cykla    på, tyckte jag och tittade ut på mina båda    små som redan hade hjärtligt kul när de    åkte runt, runt på sina trehjulingar.

Många var det som tittade misstroget och skakade på huvudet.
Jag hade verkligen ingen aning själv hur jag någonsin skulle få råd att fortsätta, men nånstans måste man ju börja...

Medan jag funderade över detta kom jordbruksomställningen och det spannmåls-laboratorium där jag jobbade lades ned och jag blev uppsagd. Jag blev arbetslös och tänkte återigen: Nu eller Aldrig!
Nu började det verkliga slitet. Ingen bank ville nämligen låna ut pengar till mig. Utan fast arbete, ensamstående med två småbarn och med en budget som endast tillät oss att leva på det jag odlade och på brännässlor tyckte ingen bank att jag var en trovärdig låntagare.
Till grunden hade jag fått låna tack vare ”sparpoäng” hos JAK, en slags ”ideell” bank utan ränteekonomi. JAK är medlemsägt och där visar man genom att spara, att man kan hantera pengar. Sådana oväsentligheter tog inte de vanliga bankerna hänsyn till: jag fick nobben överallt trots att jag alltid skött ekonomin klanderfritt...


 


foto: Märta Wennerström.
Hönsen på Snickartorp kan följa arbetet i lerverkstan genom fönstret.

Nu var jag verkligen förtvivlad. Äntligen hade jag tid att bygga och det handlade ju ändå bara om pengar...
Några förspillda veckor gick tills jag en dag tog mig samman och samlade all den pondus jag kunde uppbåda och knallade iväg till en liten bank i Molkom. Med en extremt positivt konstruerad kalkyl över framtida verksamhet fick jag till sist ett JA till ett stort lån av den mycket vänlige och ytterst tveksamme bankchefen. Prisad vare han!
Jag satte igång direkt. Jag ville ha ett stenhus eftersom brandrisken blev mindre, försäkringarna i framtiden billigare och råttinvasionen skulle kunna hållas på låg nivå- jag ville nämligen ha hönshus i samma byggnad - och då drar ju hönsmaten tillsammans med isoleringen i ett trähus mycket möss.
Återigen tyckte alla med synpunkter att jag var knäpp.

-Det är ju mycket dyrare att bygga i sten!
- Billigare i längden, sade jag.
- Men vi bor ju ett skogslän! Hur kan du tänka   så dumt!

Jag beställde Leca-sten för en förmögenhet och kontaktade återigen min fantastiske byggkunnige granne. Så blandade jag bruk och bar fram sten alltmedan grannen murade och murade och efter många månader och ändligt mycket slit stod verkstaden i all sin skinande vitkalkade prakt klar på sommaren 1995.
Olyckskorpar kom med synpunkter.

-Jaha, och hur ska du ha råd att betala alla lån   du tagit för att finansiera detta bygge?
- Genom kursverksamhet såklart.
- Och hur har du tänkt dig att få folk att   komma ända hit ut i skogen?
- Genom att ha det ingen annan har, förstås.
- Vadå, ingen annan, det finns ju   keramikkurser inne stan!
- Jo, men konceptet drejning som   huvudinriktning; en drejskiva åt var och en   och dessutom stengods som är mycket   dyrare, har ingen annan! Och förresten tar det   max 20 minuter från Karlstad ut hit, och då   slipper de leta efter parkering och kan titta på   alla vackra hönor genom fönstret när de höjer   blicken från leran, replikerade jag   förtröstansfullt.

Det var nog inte många som tyckte att jag var vid mina sinnens fulla bruk

.
foto: Märta Wennerström.
Birgitta visar några av kursdeltagarnas alster.

Sensommaren ägnade jag åt att leta och inreda med begagnade drejskivor och keramikugn och stolar och bord och allt annat som hör till.
I september 1995 startade de första kvällskurserna i denna mödosamt ihopstånkade verkstad. Två kvällar i veckan med 5-6 deltagare per kväll och tre drejskivor. Så såg det ut första kursterminen.
Vid första kurstillfället frös vattnet - det var bara att bära hinkar ut och in. Jobbigt var det - men det gick!

Idag är kursverksamheten både på dag- och kvällstid och inne på sitt nionde år.
Jo, det har faktiskt gått över förväntan. De som kommer tycker allt att det är långt bort första gången, men sedan de väl hittat hit verkar det vara överkomligt. Nuförtiden anmäler sig också en hel del Ulvsbybor - det sägs ju att det ofta tar längre tid för de mest närboende att upptäcka det som finns. I starten var det också mest människor långväga ifrån som kom.
De som hittar Snickartorpets lerverkstad kastar sig med liv och lust in i skapandet och producerar otroligt mycket vackert. Alltifrån eget hushållsgods till skulpturer.
För tillfället hyser verkstan fem grupper per vecka med maximalt åtta deltagare. Alla har egen drejskiva och fler får inte plats. Så det går allt att hålla kurser i världens ände också!

Av Birgitta Molang i januari 2003

Lite Lerfakta:
Stengods bränns i cirka 1260 grader och är vattentätt.
Är ugnsfast. Tål mikro- och maskindisk och kan stå ute året om.

Artikel ur Värmländsk kultur
Nr 2, 2003: Alster.